Tre veckor har gått. Jag blev så glad förra söndagen när mina trädgårdsbyxor satt lösare och jag inte behövde känna mig alldeles uppsvälld när jag tog på mig dem. Det känns som en seger i sig. 

 

Efter en vecka på jobbet som varit enormt stressig gjorde jag som jag nästan alltid gör när jag känner att jag behöver muntra upp mig. Jag gick och köpte en påse Dumleklubbor. Jag gjorde ett val på fredagskvällen att äta upp dem men insåg efteråt att det inte alls hjälpte upp situationen och definitivt inte de saker som jag finner stressar mig för närvarande. 

Igår kväll insåg jag när jag åt mitt lördagsgodis att godis inte är speciellt gott egentligen. Jag som alltid varit en sådan godis- och kakråtta tycker att det räcker med några bitar innan jag blir illamående. Jag trodde nog aldrig att jag skulle komma till den dagen. Samtidigt känns det himla skönt! Det finns så mycket annat gott att äta här i livet än godis och sötsaker. 

 

Jag har fortsatt med mina morgonpromenader även om det två gånger den här veckan har fått bytas ut mot kväll istället då det regnat så jäkla mycket. Jag tycker att det är mysigt att gå ut när det regnar om det regnar måttligt och det funkar att ha regnkläder, men de här dagarna har det regnat lite för mycket. Motionen inser jag också hjälper mot stressen. Det är inte för inte som sjukvården förespråkar motion och träning till patienter med stressymptom. 

 

Att ha stöttning av den som man lever ihop med är A och O när man försöker göra en livsstilsförändring. Nu har M och jag varandra att ge råd och stöttning till och vi hjälps åt om det är någon av oss som är på väg att falla tillbaka. Det är för min del jättevärdefullt. Idag har varit en sådan där dag där han har fått hålla mig lite under armarna och peppa. Stressen från jobbveckan tog igår till slut ut sin rätt och mitt ryggonda gjorde sig påmint på nytt igen. Jag har nog aldrig sammanfört de tillfällen när jag får den här otroliga värken med hur det ser ut i livet i övrigt. Men någonstans säger ju kroppen stopp när det blir för mycket. På en och en halv timmme gick jag från att röra mig som vanligt till att inte kunna böja mig fram och vara stel som en pinne. Så imorgon blir det att ta sig till naprapaten igen (han gör underverk) och dessutom ta några dagar där jag tar hand om mig själv och bygger upp mig själv mentalt igen. 
Jag är oerhört glad att jag har kommit till den insikten att visa sig svag är en styrka i sig och att vara modig. Jag tror inte att någon mår bra av att köra på i 200 knyck utan att tänka efter. Även om jag till en början idag kände dåligt samvete för att jag tar den här tiden så insåg jag efter en stunds funderande att det inte är någon som tackar mig för att jag kör slut på mig. Jag är alldeles för värdefull som JAG för att göra det!