Jag fick en tråkig nyhet via chatten på FB och några minuter efteråt kommer pressmeddelandet från Frölunda att Mikael Johansson får sparken, trots att han har ett år kvar på kontraktet. Mikael som tillhört min favorit de senaste åren och som alltid är den där spelaren som gör ett jättejobb i det tysta. Konstigt nog är det alltid dem som får kicken när det ska göras om. Det var lite grann samma ska med Fabbe när han fick gå trots kontrakt inför säsongen 2009-2010. Sedan är det väl så att jag sörjer lite mer när det är en favorit som får gå än om det hade varit en spelare som jag inte tyckt lika bra om. Jag kan inte heller förneka att det har gått sämre för Mike säsongen som gått än tidigare men det gör ju inte att det svider mindre i Frölundahjärtat. 

 

Men likväl är det tråkigt när det händer. Samtidigt kom jag att tänka på att hockeyintresset finns kvar och engagerar när sådana här saker sker. Då kommer det där Frölundahjärtat fram och visar sig och känslorna finns där. Det var likadant när Frölunda förlorade sista matchen mot Luleå i kvartsfinalen för två veckor sedan. Då kom tårarna och tomheten när "Hesa Fredrik" ljöd trots att jag bara har varit på en enda hemmamatch den här säsongen och enbart sett några få matcher på tv. Hjärtat tilhör dock Frölunda och kommer alltid göra det. 

 

Jag är trots allt nöjd och glad att jag på sovrumsdörren har en vit och en röd matchtröja i original som Mike har spelat i och Fabbes klubba pryder väggen i sovrummet ihop med Ströms träklubba. Rariteter i framtiden :-)

 

Tänker inte vara bitter och ledsen för alltid utan önskar Mike all lycka i nästa klubb och jag vet ju att det laget kommer att få en grovjobbare och backcheckare av rang.