Japp, så börjar det bli på jobbet. Idag fick jag besked om att våran absoluta klippa ska sluta. Jag är så glad för hennes skull för hon är så värd det här jobbet, men hur ska vi nu klara oss? För oss är hon så värdefull. Just nu känns det som om det mesta rasar runt omkring och jag känner mest att jag måste göra något åt min egen situation också. Jag kan inte pendla fyra timmar om dagen och tro att jag ska orka med det hela. Särskilt när jag inte trivs ordentligt med det som jag sysslar med. Det är just nu bara den där osäkerheten inför vad som väntar som stoppar mig att faktiskt skriva ihop det där CV:et och skicka iväg det. Jag har ju trots allt ett jobb så jag är inte arbetslös. Det hade varit värre då. Jag har ett hem att komma hem till och en underbar sambo som jag älskar.
Nu ska jag bara ta tag i resten också.

Det känns skönt att komma iväg till företagshälsovården imorgon. Att få prata igenom lite igen. Även om jag inte riktigt har gjort min hemläxa, men det får jag väl säga då. Att jag inte riktigt har kunnat fokusera på det hela. Men tanken finns där i alla fall.

Idag har jag dessutom cyklat till och från tåget. Så härligt att få röra på sig. Jag förstår bara inte varför jag inte har gjort det här tidigare. Men men, någon gång ska alltid vara den första.