Jag har lovat mig själv att inte stirra mig blind på vågen utan ta det för vad det är och att det ger så mycket mer i gengäld. Jag är ändå nöjd med mig själv för det visar att det går åt rätt håll och att det inte springer iväg för fort. Några av mina kollegor skämtade med mig idag när jag kom ner till dem för att gå in i arkivet och de hade kolor på fikabordet. Just nu är det inte svårt för mig att tacka nej till det där godiset och hålla mig till lördagsgodis. Jag vet att jag lätt hamnar tillbaka där jag var förut om jag ruckar minsta lilla på det här. 

Däremot vet jag att jag hade förmodligen kunnat gå ner betydligt mer om jag inte hade unnat mig de där små mellanmålen på kvällen. Det kommer att vara ett mål att minimera dem den närmaste månaden. Att förändra en vana tar lite tid och jag har ändå gjort en hel del på den här månaden. 

 

Och nu när jag äntligen börjar bli bättre i ryggen ska jag försöka träna mer på gymmet och de dagar det inte blir av se till att iaf ta 10 minuter på crosstrainern här hemma. Än så länge är det inte heller så mycket regn och rusk och kallt att jag inte vill gå ut på mina morgonpromenader. 

 

Nu tar jag med mig det här resultatet och kämpar vidare :-) 

Motivation

Jag har funderat på det här under de två dagar som jag nu varit hemma. Vad är det som gör att vi ser ner på oss själva och inte tycker att vi är mer värda? Jag vet egentligen inte svaret på den frågan. Jag vet att jag får dåligt samvete för att jag just nu inte orkar göra det jag ska med jobb och annat. Jag KÄNNER att JAG sviker mina kollegor och lämnar dem i sticket. Jag borde vara stolt över  mig själv som tog tag i situationen och försökte göra den bra istället för att köra på i 200 knyck och sedan en dag vakna upp av att jag verkligen inte orkar med något. 

Överallt hör man att det är tufft på arbetsplatserna och att alla runt om springer på alla bollar utan att stanna upp och bara vara. Undrar hur länge det kommer att hålla? Någonstans måste vi alla hämta energi så att vi orkar. Livet är dessutom inte bara jobb. Det är så mycket annat också. 

 

Jag frågade M igår kväll; undrar vad mina kollegor säger nu? Hans reaktion var att han trodde att de tycker att det är bra att jag är hemma några dagar och vilar upp mig. Och någonstans inombords hoppas jag också att det är så. För jag skäms lite över att jag inte är så stark att jag fixar det här alla gånger. Jag älskar verkligen mitt jobb men ibland blir det för mycket. Om det här hade varit för några år sedan så hade jag kört på och inte lyssnat på kroppens signaler. Men jag vägrar göra det nu! Jag vill må så bra som möjligt och det gör jag genom att ta en timeout där jag kan andas frisk luft och tanka energi. Jag måste i första hand tänka på mig själv! 

 

Tre veckor har gått. Jag blev så glad förra söndagen när mina trädgårdsbyxor satt lösare och jag inte behövde känna mig alldeles uppsvälld när jag tog på mig dem. Det känns som en seger i sig. 

 

Efter en vecka på jobbet som varit enormt stressig gjorde jag som jag nästan alltid gör när jag känner att jag behöver muntra upp mig. Jag gick och köpte en påse Dumleklubbor. Jag gjorde ett val på fredagskvällen att äta upp dem men insåg efteråt att det inte alls hjälpte upp situationen och definitivt inte de saker som jag finner stressar mig för närvarande. 

Igår kväll insåg jag när jag åt mitt lördagsgodis att godis inte är speciellt gott egentligen. Jag som alltid varit en sådan godis- och kakråtta tycker att det räcker med några bitar innan jag blir illamående. Jag trodde nog aldrig att jag skulle komma till den dagen. Samtidigt känns det himla skönt! Det finns så mycket annat gott att äta här i livet än godis och sötsaker. 

 

Jag har fortsatt med mina morgonpromenader även om det två gånger den här veckan har fått bytas ut mot kväll istället då det regnat så jäkla mycket. Jag tycker att det är mysigt att gå ut när det regnar om det regnar måttligt och det funkar att ha regnkläder, men de här dagarna har det regnat lite för mycket. Motionen inser jag också hjälper mot stressen. Det är inte för inte som sjukvården förespråkar motion och träning till patienter med stressymptom. 

 

Att ha stöttning av den som man lever ihop med är A och O när man försöker göra en livsstilsförändring. Nu har M och jag varandra att ge råd och stöttning till och vi hjälps åt om det är någon av oss som är på väg att falla tillbaka. Det är för min del jättevärdefullt. Idag har varit en sådan där dag där han har fått hålla mig lite under armarna och peppa. Stressen från jobbveckan tog igår till slut ut sin rätt och mitt ryggonda gjorde sig påmint på nytt igen. Jag har nog aldrig sammanfört de tillfällen när jag får den här otroliga värken med hur det ser ut i livet i övrigt. Men någonstans säger ju kroppen stopp när det blir för mycket. På en och en halv timmme gick jag från att röra mig som vanligt till att inte kunna böja mig fram och vara stel som en pinne. Så imorgon blir det att ta sig till naprapaten igen (han gör underverk) och dessutom ta några dagar där jag tar hand om mig själv och bygger upp mig själv mentalt igen. 
Jag är oerhört glad att jag har kommit till den insikten att visa sig svag är en styrka i sig och att vara modig. Jag tror inte att någon mår bra av att köra på i 200 knyck utan att tänka efter. Även om jag till en början idag kände dåligt samvete för att jag tar den här tiden så insåg jag efter en stunds funderande att det inte är någon som tackar mig för att jag kör slut på mig. Jag är alldeles för värdefull som JAG för att göra det! 

 

Vecka två på min resa är avklarad. Och det känns fortfarande väldigt bra. Det har varit en vecka med mycket stress och otroligt mycket att göra på jobbet. Veckan/veckorna innan lönekörning brukar vara sådana och att ta över löner från ett annat kontor har också inneburit att det är en hel del nya saker som måste på plats, vilket har gjort det extra rörigt. 

Det som har gjort mig mest nöjd med den här veckan är att jag inte har tagit någon genväg eller valt att avvika från vägen till målet. Normalt sett när jag blir stressad så tar jag gärna till sötsaker för att trösta mig, unna mig. Det har jag klarat av att avhålla mig från den här gången. Och en bidragande orsak tror jag är att vi har ändrat kosthållningen. Dessutom har jag verkligen bestämt mig den här gången. Motivationen finns där och jag vet att jag och Max kan klara det här tillsammans. Jag tog ett kort idag, ett kort som jag tänker låta inspirera mig på min resa. Jag väljer att visa det för er för att det hjälper mig att hålla mig på banan. Till jul är målet att de här valkarna ska ha blivit mindre. 

Insåg när jag läste det att det gäller samma sak nu. Vi har startat upp ett nytt team på jobbet och just nu snurrar allt på i en himla fart och jag känner att jag inte hinner med riktigt. Stress, spänningar och en förkylning som dessutom inte vill ge med sig riktigt. Det gäller att hitta tillbaka till det där som jag kunde göra för några år sedan. Första steget den här gången blir att ta sig tillbaka till gymmet igen. Och även om det inte blir så mycket mer än en halvtimme på cross-trainern imorgon så blir det iaf en stund att återhämta sig på. Något som är otroligt värdefullt. Sen tror jag att bara att man är medveten om det och lyfter det till ytan kan göra så mycket mer nytta än att bara köra huvudet i sanden och fortsätta och köra på i 150 knyck.